Försvarsadvokaten

Den här texten tar upp allmänna fakta om arbetet som försvarsadvokat och fortsätter med en del särskilda fakta om diskriminering.

Sociologen Lisa Flower har skrivit en hel avhandling om hur försvarsadvokater i Sverige agerar i rättssalen. Hon studerade försvarsadvokater under 4 års tid. Efter att hennes inledande besvikelse hade lagt sig (”Where is the action?”) så insåg hon att det pågick ett ”nyanserat och subtilt drama” i den svenska rättssalen. En av hennes iakttagelser är att försvarsadvokater typiskt sett jobbar med att visa upp ett stenansikte i rätten för att inte ”sänka” sina klienter.

Avhandlingen understryker också hur viktigt det är för en försvarsadvokat att förbereda den brottsmisstänkte mentalt på vad som ska ske härnäst. Att minska stress och ångest genom att ge information i förväg om hur rättegången går till. Det gäller att komma ihåg att klienten kanske aldrig har satt sin fot i en rättssal tidigare.

 

Försvararens egenskaper

Självsäkerhet och tävlingsinstinkt är bra egenskaper för en försvarsadvokat. En försvarsadvokat tar inte order av någon, skriver advokaten Curt Blomkvist i sin klassiska bok Försvararen.

Som brottmålsadvokat ska du inte backa en millimeter från att vara lojal mot den misstänkte. Att försvararen ska tillvarata den misstänktes rätt "med nit och omsorg" står till och med inskrivet i rättegångsbalken. Så länge du inte backar från den principen finns det dock inget som hindrar att du som försvarare beter dig lugnt och sansat och har en vänlig framtoning. Normalt sett är det bättre för klienten.

 

Trovärdighet

Försvarsadvokatens arbete handlar på många sätt om trovärdighet. Försvararen tävlar på sätt och vis med åklagaren om att framstå som påläst och vettig i domarens och nämndemännens ögon.

Försvararen representerar ”bara” vanliga dödliga, så trovärdigheten är extremt viktig. I domstolens ögon är statens representanter (åklagare och poliser) automatiskt trovärdiga. De representerar ju en högre auktoritet. Försvararteamet (advokaten och den misstänkte) måste anstränga sig för att komma i nivå med den trovärdighet som motståndarsidan redan anses ha.

En särskild utmaning för oss försvarsadvokater är att poliser (som är en del av samma rättsväsende som domaren) och även väktare (som utför myndighetsuppgifter och därför får låna en del av statens auktoritet) per automatik anses tala sanning i domstol. De anses inte ha anledning att beljuga någon, brukar det stå i domar. Väktare och poliser är också oftast vana vid att vittna, och kan mycket väl ha varit på lika många rättegångar som försvarsadvokaten. De brukar därför ge ett lugnt, säkert och vältaligt intryck och har oftast inga problem med att leverera en sammanhängande berättelse som domare och nämndemän kommer att uppfatta som självupplevd.

Psykologin i rättssalen

Även processadvokaten är en ”amatörpsykolog”, som samlar på sig kunskap (och fördomar) om hur människor fungerar, konstaterar advokaten Jansen Voss i en artikel. Att ha någorlunda koll på hur människor agerar och reagerar, inte bara i en rättssal utan även ute i verkliga situationer, är viktigt. Rättspsykologi är därför ett ämne som advokaten bör ha koll på för att kunna göra bästa möjliga jobb.

Ett bevisat effektivt sätt för försvararen att öka sin egen och sin klients trovärdighet, är att ”stjäla åskan”, dvs att ta upp sådant som är negativt för ens klient innan åklagaren hinner göra det. En studie visar att om försvarsadvokaten även tar upp information som är negativ för den misstänkte, innan åklagaren hinner göra det, så kommer den negativa informationen att göra mindre intryck på åhörarna än om informationen hade kommit från åklagaren först. Ärlighet varar längst, alltså.

 

Varför behövs försvarsadvokater?

I USA skrevs rätten att anlita en försvarare in i sjätte tillägget till konstitutionen 1791. I Frankrike erkändes rätten till försvarare genom Napoleons lagstiftning 1808. I Sverige erkändes rätten att anlita försvarsadvokat 1890.

Enligt objektivitetsprincipen ska statens representanter, polis och åklagare, vara objektiva. Det är en bra princip. Men det finns ingen forskning som tyder på att poliser och åklagare är mer objektiva än andra människor. Försvarsadvokaten behövs för att höja kvaliteten på brottmålsprocessen och göra den mindre ensidig.

 

Diskriminering i rättssalen

Att domstolsväsendet gör skillnad på folk och folk är en viktig anledning till att försvarare behövs. I sin bok Domstolen beskriver Pia Gadd sina erfarenheter av 19 år som nämndekvinna. Boken beskriver inte bara olika sorters domare, försvarsadvokater och misstänkta. Författaren beskriver även hur vita, vältaliga och välklädda brottsmisstänkta har en klar fördel i domstol. Hennes iakttagelse stöds också av forskning.

Kriminologen Johan Kardell konstaterar i en studie att ”personer med utländsk bakgrund har överrisker att dömas till längre fängelsestraff”. Han förklarar är att sådan diskriminering vid valet av påföljd inte är ”en medveten strategi”. Med andra ord: domarna och nämndemännen är för det mesta personer som skulle svara nej på frågan om de är rasister. En annan studie av 20 brottmålsrättegångar pekar på att rasism i rättegångssammanhang för det mesta handlar om att de som inte pratar och beter sig som en vit medelklassvensk blir sämre behandlade i rättssalen.

Kardells slutsatser pekar åt samma håll som kriminologen Ojmarrh Mitchells avhandling om valet av påföljd i brottmålsrättegångar i USA. Studien tyder på att personer som är svarta, latinos, asiater eller tillhör en urbefolkning generellt döms hårdare än vita. Det rör sig inte om stora statistiska skillnader, konstaterar Mitchells. Men skillnaderna är påvisbara och ihållande: ”högst varierande, och statistiskt små men märkbara” (sid. 132).